Det hade flyttat in en ny granne, en medelålders man. Vi hade hälsat i trappen några gånger, småpratat i närbutiken och på parkeringsplatsen några gånger, men aldrig om något annat än lägenheterna, grannarna och vädret. Visst hade jag lagt märke till honom... Utseendemässigt såg han ut som vem som helst. Han hade råttfärgat hår, lite gråstänk, normalbyggd, hade ofta lite skäggstubb, klädde sig vårdat men ändå ledigt. Men till sättet var han vansinnigt lugn. Han pratade lugnt och sansat, hans kroppsspråk var reserverat, men hans ögon sökte alltid mina, och mötte dem alltid med en stadig och intensiv blick, som avslöjade ett intresse som inte gick att märka av det han sade. Och jag funderade alltid över vad han egentligen tänkte på när vi pratade. Han var så normal, den enda av grannarna utom jag själv som verkade ha ett liv, så när vi stod och pratade om vädret visste jag att han, liksom jag, knappast fann mycket intresse i vad vi pratade om egentligen. Så vad ville han? Varför stod vi här och upprätthöll någon slags fasad genom att prata om saker som tråkade ut oss båda till max? Och varför intresserade han mig så mycket att jag faktiskt var villig att komma sent på min väg ut genom porten, för att prata om hyran med honom, den här främmande mannen utan något utmärkande hos sig alls?

Jag märkte snart att han var en riktig gentleman. Han höll alltid upp dörren för mig och släppte förbi mig med ett artigt leende. En gång möttes vi på parkeringen, han hade nyss ställt sin bil, och jag kom från affären med två tunga matkassar. Då tog han mina kassar och bar dem åt mig. Mina protester verkade han inte höra. Hur stressad han än såg ut att vara, tog han sig alltid tid att stanna till och byta några få artighetsfraser med mig. Jag älskar gentlemän. Och jag är normalt ganska svårflörtad, men det går ju inte att snäsa av någons närmanden, när han behandlar mig så förträffligt, helt utan någon utsikt att själv få något för det. Han gjorde inga närmanden heller, och det var svårt för mig att se att han skulle göra det. Jag menar, för det första var vi grannar och sågs hela tiden. Om han flörtar med mig och jag avfärdar honom, måste han ändå träffa mig konstant. För det andra är det svårt att träda över den där sociala gränsen för någon. Man flörtar helt enkelt inte med folk man inte känner, utom i miljöer som är specifikt avsedda för sådana ändamål, som nattklubbar, internetdejting, privata fester (kanske inte specifikt avsedda för det, men ändå socialt accepterat)... Men grannen, i trappen, på Ica, på parkeringen, nej, det gör man liksom inte.

Efter några månader var jag som besatt. Jag skuttade ur sängen på morgnarna, i hopp om att få byta två meningar med honom i trappen på min väg ut. Jag skyndade mig hem från jobbet, gick långsamt från min cykel där jag ställt den till dörren, letade länge efter nyckeln, vred om, öppnade dörren, såg mig omkring och väntade en stund innan jag besviken gick in. Jag lyssnade alltid från ljud ifrån trappen, och när jag hörde några tittade jag nyfiket i nyckelhålet. Det kändes som att jag aldrig fick träffa honom. Det bästa som fanns var när vi tvättade samtidigt. Jag letade alltid efter hans namn när jag skulle skriva upp mig för tvättid, och försökte matcha. Men ofta sågs man inte ändå, för tvättmaskinerna är sällan klara samtidigt. Jag klarade mig länge på det lösa småpratet då och då, de snabba meningsutbytena på väg ut och hem igen. Men så en dag hände något jag aldrig hade väntat mig.

Tvättkorgen var vansinnigt full och mitt schema hade varit så pressat att jag varken kunnat tvätta eller ens kommit ihåg att boka tvättid. Jag svor åt mig själv och åt situationen när jag insåg att jag inte hade ett enda par rena strumpor. Det var inget att göra, jag fick gå ner i tvättstugan och se efter om jag kanske, kanske kunde ha tur och få något ledigt, trots att det brukade vara fullt två veckor fram. Jag gick ner och blev väldigt glad över att se att någon strukit sin tid som började precis när jag var nere. Jag fick så brått att jag glömde kolla vem mer som tvättade. Jag stod och sorterade tvätten när han kom, Grannen med stort G. Mitt hjärta tog ett skutt i bröstet, jag hade inte sett honom på en och en halv vecka, men jag behärskade mig, höll mig lugn och sade hälsade med ett vänligt leende. Vi började småprata som vanligt, han kommenterade att han inte sett mig på ovanligt länge. "Jag trodde nästan att du hade flyttat" sade han och skrattade. "Nej du... det gör jag nog inte på ett bra tag" svarade jag, och då sade han "Nej, då hoppas jag att du hade kommit och sagt hejdå, och inte bara försvunnit spårlöst en dag. Jag hade ju undrat vart du blivit av annars." Mitt hjärta tog ett nytt skutt. "Då bestämmer vi här och nu att ingen av oss flyttar utan att meddela den andre snarast. Finns det någon lägenhet i samma prisklass som dessa värda att flytta till någonstans i den här staden så vill man ju veta det." sade jag och vi skrattade.

Det var någonting med honom, hans blick var ännu mer intensiv än vanligt. Samtalet var på en helt annan nivå en vanligt. Vi skämtade, vi skrattade, vi klickade. Jag kände det, helt plötsligt var vi inte främlingar längre. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men dörren var öppen. Jag hoppades innerligt att han skulle ta steget. Inte för att jag inte skulle våga, men jag har mina åsikter om manligt och kvinnligt, och jag tycker helt enkelt att en man som jag väljer att vara med, han ska ta första steget. Och det gjorde han. Någon av oss hade sagt något roligt, vi skrattade, och helt plötsligt bara tystnade han och såg rakt på mig, utan att blinka, och så sade han, med sitt alltid lika obevekliga lugn "Du är fantastiskt vacker, vet du det? Du får ursäkta min framfusighet, jag har låtit bli att visa vad jag tänkt om dig ända sedan jag flyttade hit, och nu förstör jag väl den trevliga stämningen, men du är bara så fantastiskt vacker." Jag höll på att tuppa av i chock. Aldrig hade jag på fullaste allvar trott att han skulle flörta öppet med mig, och med en sån charm dessutom! Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stod mållös en liten stund, och sen fick jag fram ett "tack, vad kärt av dig." Vi stod och tittade på varandra en stund, han log, och så sade han "Jag är ledsen om jag gjort det obehagligt för dig." "Nej nej" sade jag. Sen gick han, och på något märkligt sätt lyckades han undvika mig resten av tvättiden, och resten av dagen, och hela den kommande dagen. Jag var helt upprymd av honom. Jag kunde inte tänka på något annat.

Två dagar efter vårt samtal i tvättstugan, kom jag hem från jobbet, och fann en bukett rosor utanför dörren. Jag blev väldigt förvånad, tog med dem in, och fann en lapp med mitt namn, och texten "Jag vill med största möjliga ödmjukhet, be om förlåtelse för alla eventuella känslor av obehag jag skapat hos dig under vårt samtal häromdagen. Det var aldrig min mening att skrämma eller överrumpla dig, eller på något sätt gå över gränsen. Det var en kort stunds bristande självbehärskning helt enkelt. Jag tycker att du är fantastiskt vacker, jag har längtat efter att få vara nära dig ända sedan jag flyttade hit. Om detta känns jobbigt på något sätt, ber jag dig försöka glömma att jag sagt det, och så lovar jag i min tur att aldrig ta upp det igen." Det var den finaste ursäkt jag någonsin fått, och jag fick den för något jag inte ens ville ha en ursäkt för. Jag kände en sådan obeskrivlig respekt och vördnad inför den här mannen, att det nästan skrämde mig.

På kvällen när jag var på väg till affären, mötte jag honom vid porten. Jag log det bredaste leende jag någonsin lett, tackade för rosorna, för den fina lappen, och sade att han inte på något sätt behövde känna sig dum, för han hade inte alls orsakat några känslor av obehag hos mig på något sätt. Tvärtom hade jag blivit väldigt smickrad och glad, och jag blev ännu mer smickrad när jag fick rosorna. Han såg lika lugn ut som alltid, log tillbaka och sade att det var skönt att höra att han inte skrämt bort mig så att jag inte ville prata med honom mer, det var det sista han ville. Jag svarade att han inte var så läskig som han verkade tro. Då sade han att om jag verkligen vågade, så fick jag gärna komma upp till honom senare på kvällen och dricka lite vin med honom. Jag blev återigen ställd, och bet mig i läppen och funderade. Han sade "Vi behöver inte bestämma något. Jag är hemma vid nio ikväll, när som helst efter det får du gärna komma om du vill, annars tar vi det en annan dag, eller inte alls. Vi gör som du vill." Jag log och gick för att handla. Jag funderade och funderade, och när jag kom hem hade jag absolut inte bestämt mig. Men jag gick och duschade iaf. Jag har aldrig i mitt liv legat med någon på första "dejten", men för säkerhets skull, rakade jag mig. Jag kunde i ärlighetens namn inte hitta på någon bra ursäkt till det till mig själv, vilket irriterade mig. Jag sminkade mig, fall i fall. Jag satte på mig något fint, fall i fall. Sen satt jag därhemma som en annan fåne, alldeles iordninggjord, fall i fall. Jag hade ju inte spenderat en och en halv timme med att göra mig i ordning för att spendera kvällen i min soffa, så jag gick.

Jag kände mig nästan svimfärdig när jag gick uppför trappan i trapphuset, som om jag höll på att begå ett brott eller något. Och jag stod utanför hans dörr i säkert fem minuter och funderade, innan jag ringde på klockan. En gång var jag tom nära att vända igen. Sekunden jag hade tryckt ångrade jag mig. Ingen återvändo. Vad gjorde jag här? Vad trodde jag att jag skulle med den här mannen som var typ tjugo år äldre än mig? Presentera honom för mamma kanske? "Ditt jävla pucko" hann jag säga till mig själv, innan han öppnade dörren. Grannen med stort G.

Han log när han såg mig. Jag hade alltid tyckt att hans leende utstrålade lugn och självsäkerhet. Det här leendet var mer än så, det var självbelåtet. Det var som om han visste vad jag tänkte och kände. Som om han kände till min inre strid med mig själv, och han visste att han skulle få vad han ville ha. Som en chock gick det upp för mig, han är manipulativ. Han vet precis vad han gör. Han har vetat hela tiden. Eller iaf längre än jag. Nu ville jag verkligen vända hem igen, men allt gick så fort och per automatik. Man ringer på hos någon och den öppnar, ja, då går man ju in. Han tog min jacka, visade mig in i vardagsrummet, till soffan, ja, då sätter man sig. Han frågade vilket vin jag föredrog, jag frågade vad han rekommenderade, han svarade, han hällde upp ett glas till mig och sade "varsågod", ja, då dricker man. Och jag visste ju att min lägenhet, min trygga lägenhet, fanns bara en trappa ner. Att jag kunde gå när jag ville. Så jag var inte rädd eller särskilt ängslig. Bara nervös. Men det konstiga var att jag var mer osäker på mig själv än på honom. Jag visste vad han ville. Jag vet vad alla män vill ha, när de bjuder hem en på vin, fastän de inte känner en så bra, med föresatsen "du är så vacker." Men för första gången i mitt liv, visste jag inte vad jag ville ha. Aldrig att jag hade rakat mig inför första "dejten" för någon annan... Varför gjorde jag det? Jag var inte säker på att jag skulle säga nej. Därför ville jag hem, innan jag ställdes inför den situationen. Men jag satt kvar, och bara lät det hända, bara lät honom spela mig som ett pokerproffs spelar en hand med kort.

Efter att han gett mig mitt vinglas hällde han upp ett till sig själv, och så satte han sig också ner, en bit ifrån mig. Och han pratade. Han pratade om lägenheten, om bostadsområdet, om sitt jobb, om vinet. Hela tiden med blicken fastnaglad på mig. Hela tiden med sitt fantastiska lugn. Och jag pratade. Om samma saker som han. Men då jag tidigare kunna matcha hans lugn, svek mina skådespelartalanger mig denna kväll. Och han märkte det, och blev sådär själv självbelåten igen. Missförstå mig inte, han var ödmjuk i allt han sade, men jag såg det på honom. På hans leende, på hans ögon, på hans kroppsspråk. Under tiden som gick, flyttade han långsamt, successivt, närmre och närmre mig. Till slut kom det:
- Vad roligt att du ville komma hit ikväll. Jag var helt säker på att du inte skulle vilja ha med mig att göra mer, så det känns verkligen bra att du inte blev bortskrämd.
- Nej som jag sade, jag blev bara smickrad.
- Jag menade varje ord. Du är fantastiskt vacker. Ända sedan jag flyttade hit har jag bara velat röra vid dig...

Han satt nu väldigt nära mig. Och kom med ens alldeles intill mig, och så gav han mig en kyss på örat, och viskade "Vet du hur sexig du ser ut just nu?" Han andades tungt. Jag lade min hand på hans lår och strök med naglarna längs det. Han började kyssa mig längs halsen och smeka mina armar. Plötsligt tog han ett fast grepp om armarna och drog mig till sig, och upp i hans knä, så att jag satt med ryggen mot honom, helt i hans famn. Han fortsatte kyssa mig längs halsen, och så smekte han konturerna av min kropp utanpå min klänning. Plötsligt stoppade han ner handen innanför min urringning, och tog ett fast tag om mitt bröst, medan han lade andra handen på min kind, och pressade min mun mot hans, och gav mig en hård och lång kyss. Han förde sedan handen mot min nacke, och tog tag i mitt hår, böjde mitt huvud tillbaka, och började kyssa mig ordentligt på halsen samtidigt som hans andra hand hade släppt mitt bröst och letat sig in till insidan av mitt lår, som han smekte. Han retade mig ett tag, innan han långsamt började lirka av mig mina trosor. Jag hjälpte till och han började smeka min våta fitta. Det var jätteskönt, och jag kunde inte tänka på hur fel det egentligen var, vilken ångest jag skulle ha nästa dag, eller någonting annat, än hur mycket jag bara ville att han inte skulle sluta.

Men han slutade efter en stund och knäppte upp knapparna på min klänning och drog ner den till midjan, och knäppte upp min BH, så att min bröst blottades. Sedan bad han mig sätta mig i soffan igen, vilket jag gjorde, och så ställde han sig framför mig, knäppte upp sin gylf och tog fram sin stenhårda, ganska grova kuk. Jag blev så vansinnigt kåt bara av att se den. Han sade åt mig att ta den i munnen, och jag sög och försökte ta den så långt in jag bara kunde. Han stönade och verkade nöjd, men efter en stund tog han ett hårt grepp om mitt nackhår igen, och började munknulla mig hårt. Jag ansträngde mig för att inte få kväljningar. Han frågade om jag tyckte om hans kuk, och jag fick fram ett kvävt ljud, som han förmodligen tolkade som "ja".

Efter en stund slutade han, och bad mig ställa mig på alla fyra. Det gjorde jag, och han smekte min rumpa en stund, innan han långsamt trängde in sin grova kuk i mig. Det var så vansinnigt skönt att jag började darra. Jag var väldigt trång, och han väldigt grov, och jag kunde känna varenda millimeter av honom, när han började ta mig, långsamt men bestämt. Snart ökade han tempot, och pumpade mig brutalt hårt. Jag skrek av smärta och njutning på samma gång, och ville aldrig att han skulle sluta, men efter en stund drog han ut den. Han sträckte sig efter en låda i soffbordet, och tog fram en burk vaselin. Jag anade vad han tänkte göra, och sade bestämt:
- Om du tänker vad jag tror att du tänker så är svaret absolut nej, inget analsex. Kommer inte på fråga.
- Varför inte? Frågade han, och öppnade burken och började smörja in sin kuk.
- För att det gör ont, svarade jag.
- Har du provat?
- Nej, och jag vill inte prova heller.
- Hur kan du veta att det gör ont om du aldrig har provat?
- Men snälla sluta tjata, jag vill bara inte...

Vid det här laget hade jag satt mig upp istället för att stå på att fyra. Han tog tag om min midja och vred mitt huvud så att han kunde kyssa mig, han fortsatte sedan kyssa min hals. Jag glömde bort min irritation för en stund och slappnade av igen. Jag längtade så mycket efter att bli påsatt som han gjort för en liten stund sedan. Han pressade mig tätt intill honom, jag kunde känna hans grova kuk på min svank. Han smekte mina bröst, och förde ena handen ner mellan mina ben, och smekte min fitta en liten stund. Snart var jag vrålkåt igen, och då lade han ena handen på min rygg och pressade fram mig lite, så att jag satt böjd frmåt. Plötsligt kände jag hur han började smörja vaselin runt min analöppning, och precis innanför. "Jag vill inte" kved jag fram, men han höll mig fortfarande pressad mot sig, med ett stadigt grepp runt hela min kropp med den andra armen. Hade jag verkligen velat hade jag såklart kunnat slå mig fri, men jag ville inte bråka, bara att han skulle lyssna på mig... Han pressade mig ännu mer intill sig, och viskade i mitt öra: "Jag vet att du vill. Du har själv kommit hit, helt iordninggjord, fastän du visste vad jag ville. Du har bara tagit emot och gjort som jag sagt hela kvällen. Jag vet att du vill. Du vill ha kuk, i alla hål och på alla sätt. Du vill att jag ska fylla dig och ta dig ordentligt, tills du är riktigt färdigknullad." Jag blev så ställd när han sade så. Jag blev arg och upphetsad på samma gång. Jag stönade högt och blundade och tänkte att han får göra vad han vill, han vinner iaf.

Han smekte längs min rygg och jag kände hur han tryckte sin stenhårda kuk mot min analöppning. Jag var jätterädd och spände hela kroppen, och ville bara att det skulle vara över innan det ens börjat. Långsamt kände jag hur han pressade sig in i min trånga anal, och det gjorde så vansinnigt ont att jag nästan började gråta. Han stannade, stod still en stund, tog en liten bit till, och fortsatte så. Tårarna rann längs mina kinder, men jag var tyst som en mus och bara bet mig i läppen och önskade att han snart skulle vara färdig. Till slut hade han pressat in hela sin kuk, och jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle bli av. Han tog tag i mitt nackhår och drog mitt huvud bakåt, så att mitt öra var vid hans mun, och så sade han "Fan vad härligt skön du är" och så kysste han mig. Jag kände mig så förnedrad och utnyttjad, och jag ville bara hem, men hans ord ekade i mitt huvud "Jag vet att du vill. Du har själv kommit hit, helt iordninggjort, fastän du visste vad jag ville." Långsamt började han röra sig, in och ut, och jag blundade och försökte tänka på något annat. Då och då smiskade han mig på stjärten.

Efter ett tag började min anal mjukas upp och han körde lite fortare. Det gjorde fortfarande väldigt ont, men det var inte outhärdligt längre. Han drog upp mig så att jag inte lutade framåt längre, och viskade "duktig flicka, försökt slappna av." i mitt öra, sedan började han slicka mig i hela örat. Det var så tändande, och så sliskigt på samma gång, och jag började slappna av. Han ökade också takten, och det gick ganska fort. Efter en stund började det kännas konstigt på något sätt, det var så härligt att vara så fylld... Utan att tänka mig för stönade jag till, och då hörde jag hur han började andas häftigare, och kände hur han ökade takten. Nu knullade han mig ordentligt, och det var riktigt skönt. Aldrig hade jag kunnat tro att analsex kunde vara okej. Jag böjde mig fram helt, så att jag mer eller mindre låg ner, och han lade sig över mig, och råknullade mig nästan våldsamt. Det gjorde ganska ont men det var väldigt skönt på samma gång. Jag skämdes nästan över att jag tyckte att det var så skönt.

Till slut kom han, och det var över. Jag låg kvar och darrade och bet mig i läppen och önskade att jag snart skulle få mer, jag kände mig helt omättlig...